MÖTA VISENTER I GAMMELSKOGEN är en fantastisk upplevelse som jag önskar fler skulle få förmånen att uppleva. På Eriksberg är det möjligt!


I veckan letade jag efter visentflocken på Eriksberg för mina ID observationer. Fann dem tillslut  i två flockar på olika håll. Huvudflocken med ungdjuren hittade jag allra längst uppe i storskogen i den norra delen av naturreservatet.


Här uppe bland de höga träden i gammelskogen är det tyst och lugnt. Nästan sakralt. En och annan hackspett hörs trumma bland träden, några dovhjortar springer snabbt undan och en förgrymmad vildsvinsgalt springer fnysande iväg, när jag kommer för nära.

Visenterna höll till i tallskogen bredvid en gammal torpruin. De letar gärna efter vårens första växtlighet här på de gamla tegarna. Framför mig står 50 visenter och tittar på mig. Ett magiskt ögonblick! Vid en oförsiktig rörelse så springer de undan en bit, men till slut vänjer de sig och låter mig komma närmare och jag kan äntligen börja fotografera.

Även om jag har kommit dem nära så är det inte alltid så lätt att sortera ut de enskilda ungdjuren och kunna se vem som är vem!

 Det är lättare att urskilja de olika individerna när de har blivit lite äldre.
Här tittar fram mellan trädstammarna fyra ungtjurar och tre delvis skymda fjolårskalvar.
Kalvarna som föddes 2017, som de två till vänster, har fått namn efter kända beteende forskare. I stamboken börjar alla Eriksbergs visenters namn på En med ett tillägg.
Kalven i mitten är född 2018 och är den första kalven efter en av tvillingarna. Den lite större ungtjuren till höger är född 2013 och börjar så smått att bli vuxen nu. Tre små fjolårskalvar skymtas också bland de större djuren.

På andra sidan trädet finns mamman och bevakar så allt går rätt till!

Den värdefulla ungtjuren från Avesta har anpassat sig fullständigt till det fria livet på Eriksberg. Han är i rakt nedstigande led, på fadernet, ättling till den enda Bergsvisenten från Kaukasus som räddades innan de förintades i det vilda. Så i framtiden vill vi ha många kalvar efter honom för att rädda dessa viktiga gener.

Även om det är vackert så är vädret, så här i mitten på mars riktigt kallt. När mina fingrar darrar så jag inte kan fotografera är jag tvungen att avbryta för den här gången och lämna flocken.

 



 


 



 

 






  

VINTER VISENTER

Februari kom och gick fortare än en blinkning. För en gångs skull hade vi lite snö - i alla fall ett litet tag.


När markerna är snötäckta samlas visenterna oftare kring vinterutfodringarna och därmed lättare att hitta. Så här års är målet att fotografera de enskilda individerna för mitt identitets register. Det är ett tålamodsprövande arbete men jättespännande. Varje individ läggs in i ett ID register som gör att jag lätt kan känna igen de enskilda individerna. Under året följer jag dem och dokumenterar allt de gör. Det har jag gjort i många år nu och lärt mig massor. 


Idag är det de små kalvarna från 2017 som jag helst vill hitta och fotografera. Det är inte alltid lätt att hitta rätt individ. Så det gäller att vara förberedd när jag får tillfälle. Vid mild väderlek eller om det bara är det allra minsta grönt som har börjar spira så överger de utfodringsplatserna och sprider sig ut i mindre grupper över hela det väldiga området. Då är det inte alltid lätt att ta ID bilder. De små kalvarna kommer att växa fort nu och det gäller att hinna med i svängarna när de blir mer och mer självständiga från mödrarna.

I naturen börjar visenternas vinterperiod på allvar när snön lägger sig. Även i Bialowieza urskogen söker sig då visenterna till foderanläggningarna. En utfodring som har skett i mer eller mindre grand, nu i flera hundra år.

När jag sitter här i snön och njuter av visentflocken framför mig och känner doften av de mäktiga djuren kan jag inte låta bli att tänka på att det i år är hundra år sedan de näst in till utrotades från jordens yta, De sista vilda visenterna sköts där vintern 1919.

Därför känns det så mäktigt att tänka sig att arten kunde räddas i sista stund, nu hundra år efteråt. Räddningsarbetet som jag följt i hela mitt liv. Förr fanns det endast sporadiska notiser i tidningarna från den fjärran urskogen där borta på andra sidan järnridån. Ibland kom det lite forskningsrapporter. Det var svårt att följa till skillnad från idag. Nu kan vi faktiskt följa visentern i Bialowieza "on-line" via internet. Det är en fantastisk utveckling. Titta gärna in på http://www.lasy.gov.pl/en/education/european-bison-online.


Idag hittade jag faktiskt några av kalvarna från 2017 och kunde så dokumentera dem på nära håll. Får se när jag hittar dem igen.


 









VILKET FANTASTISKT PRIVILEGIUM

För mig är det riktigt fantastiskt att ha förmånen att få vara med och guida intresserade besökare på safari i det stora naturreservatet Eriksberg i Blekinges skärgård.


Idag den första februari på det nya året är det för ovanlighetens skull lite kallt och snö här i söder. Solen tittade fram mellan de mörka molnen när vi kom ut till havet. Då fick vi se en fantastisk syn. En stor havsörn lyfter så sakta bara en bit ifrån oss. Först då, när man ser en örn på nära håll, förstår man egentligen hur stora de är. Nästan som en kondorkänsla. Senare flög ytterligare två havsörnar över oss. Helt underbart, en upplevelse för livet.


Jag har också haft det fantastiska privilegiet att kunna göra en långtidsstudie på Eriksbergs visenter, nu under många år. Genom att föra ett identitetsregister över varje djur är det möjligt för mig att kunna följa de enskilda individernas beteenden. Har kunnat följa hur de olika grupperingarna lever vid olika årstider. Studera dominansförhållanden både bland hondjuren och tjurarna. Bokföra deras liv från det att de föds och genom livet i det stora naturreservatet.


Samtidigt  som jag kan berätta spännande historier om visenternas liv för intresserade besökare när vi kör runt med safarijeepen eller vandrar till fots i den fantastiska naturen.

I år är det hundra år sedan "Katastrofen i Bialowieza", när den sista vilda visenten sköts och det fantastiska räddningsarbetet började. Den historien berättar jag gärna om.


I fredags kunde gruppen som följde med mig på safarin se, förutom örnarna, också se de övriga "Big five" djuren. Vi kom också visenterna väldigt nära och då berättade jag om årets kalvar som hade fötts här.


En fantastiskt fin utdelning på vår vintersafari här på Eriksberg.






Februari 2019, både människor och djur kämpade desperat för att överleva vintern efter första världskriget i urskogen i Bialowieza. (Foto: Alexander Bolbot Bialowieza National Park 2011).


 KATASTROFEN I BIALOWIEZA 

” Det tidigare förbjudna villebrådet, konungarnas högvilt, visenterna, som i mer än 700 år hade skyddats här i skogen av skogvaktarna. De var halvtama efter generationer av omvårdnad. De hade inte förstånd att fly till säkrare områden för att rädda sina liv. Så blev de också dödade en efter en när de hjälplöst vandrade omkring i cirklar, i den skog de kände till och var vana vid att bli utfodrade i” - så här skrev Professor Szafer efter sitt besök i Bialowieza april 1919.

Februari 1919.

Vintern 1918/1919 hade varit svår, både människor och djur kämpar desperat för att överleva vintern i den stora urskogen i Bialowieza i den gamla tsarens Ryssland. Bristen på mat var akut. Människorna svalt. Det gamla Ryssland var i uppror. I december hade det största krig som någonsin chockat världen äntligen tagit slut. Första världskriget bröt ut den 2 september 1914. Det NYA Polen ser dagens ljus och återtar många av sina historiska områden som under lång tid hade ockuperats av Tyskland, Ryssland och Österrike. Även den berömda urskogen i Bialowiesa blev åter igen i Polsk ägo.


Mitt i detta inferno av storpolitik och närvaro av militära trupper från flera länder och ett samhälle i kaos, levde den sista resten av världens vilda population av låglandsvisenten. Här hade de haft kungligt beskydd under 700 år, men inte nu längre, konungarnas och tsarernas tid var sedan länge slut. Katastrofen är nära.


Redan i april reste Szafer igen till Bialowieza tillsammans med de två skogsspecialisterna Eugeniusz Kiernik och Jan Kloska tillbaka. De hade fått i uppdrag att undersöka skadorna på skogen och dess djurliv. De skulle naturligtvis speciellt undersöka vad som hänt med visenterna efter kriget.


  Den 4:e april 1919 fann jag de sista spåren av fyra visenter och spår från en tjuvskytt . Det var de sista spåren efter Bialowieza skogens stora konung - Visenterna hade utplånats”.

  Mitt i detta kaos startar den berömda och nu hundraåriga historien om hur visenterna kunde räddas i sista stund. Då fanns det endast 54 djur kvar i fångenskap, härstammande från endast 12 s.k. ”founders”.
IDAG hundra år senare finns återigen 5000 vilt levande visenter i flera länder i Europa igen.
En fantastisk framgångssaga där även vi i Sverige har haft en roll i räddningsarbetet.


 


BORÅS DJURPARK OKTOBER 2018

I Borås djurpark finns en liten avelsgrupp visenter. För närvarande 12 stycken. Mitt intresse för dagen är att följa upp de tre ungtjurarna från 2017 och att fundera över utvidgningen av visenthägnet till det dubbla.

Som koordinator försöker jag besöka  de olika uppfödarna så ofta som möjligt. Hit till Borås hade jag blivit inbjuden av djurparken för att berätta om räddningsarbetet och visa bilder från de utplanteringsprojekt som Borås har medverkat i. I det vilda vandrar idag visenter från Borås djurpark i de Karpatiska bergen, både i Polen och i Rumänien. Sedan förra året även i Ryssland.

Borås djurpark har även engagerat sig i bevarandearbetet med Geparder i Namibia och i Mara Elephant Project i södra Kenya bland annat. De arbetar även med ett omfattande miljöarbete i parken. För mig var det också mycket intressant att se det stora arbetet som läggs ned, varje dag, på att berika djurens vardag.


Två av ungtjurarna med gener från founder nummer 15.


'