ARTER SOM HAR ÅTERUPPSTÅTT
Om liknelsen ursäktas så här i påsktider!
Två arter som var nära på att försvinna från jordens yta var ju visenterna och davidshjortarna. Tack vare några hängivna entusiaster och lite tur så finns det nu några tusen djur av dessa sorter. Davidshjortarna några tusen och visenterna runt 7 000 djur. Ännu för litet antal men ändå på god väg.
Även om det finns 7 000 visenter så är det ändå mindre än antalet tigrar i världen och ungefär lika stort antal som den sällsynta svarta noshörningen i Afrika. Tyvärr är det svårt att hitta platser att släppa ut så många fler visenter till.
Därför är det en förmån att få följa räddningsarbetet och alla de engagerade människor som lägger tid, kraft och kunskap för att göra ett bidrag till arten. Tänker ofta på alla dessa människor, som jag aldrig kommer att få veta namnen på men som har betytt så mycket. Däremot försöker jag hålla kontakt med alla dem som arbetar idag med visnterna.
Vi som har följt räddningsarbetet med dessa två arterna vet att det inte finns många platser där davidshjortarna kan leva som i naturen. Fader Davids hjort levde ju en gång i tiden endast i de kinesiska kejsarnas jaktpark i Peking, sedan den varit utdöd i naturen i Kina i flera tusen år. Några exemplar sändes till Europeiska djurparker tack vare Fader Pere Davids arbete i Kina. Dessa 14 djur blev stommen till hertigen av Bedfords hjord på Woburn Abbey.
Just idag har jag sett davidshjortarna vada i den översvämmade havsviken med sina åtta kalvar. Se klippet när kalvarna skall hoppa över vattnet för första gången. En helt fantastisk syn. https://www.facebook.com/eriksbergviltochnatur
Idag har jag också haft förmånen att kunna observera när en av de äldre visentkorna gick iväg från flocken och begav sig ut på egen hand. Min tolkning är att det är mycket möjligt att de går undan så för att kalva. Vi får se om jag får rätt.
Foto: Christina Sandin, Dadino foto
ÄLDSTA VISENTEN I naturreservatet
I Bialowieza har forskarna kunnat följa en vild visentko som levde tills hon blev 24 år. Därför brukar man säga att vilda visentkor inte lever längre än 25 år och för tjurar 20 år som regel. I fångenskap kan några enstaka individer bli lite äldre.
I vilt tillstånd märker forskarna visenterna för att kunna följa dem under deras levnad. På Eriksbergs naturreservat är det lättare eftersom jag känner igen individerna och följer dem över livet. Den äldsta visentkon på Eriksberg föddes vid millenium skiftet år 2000. Hon är således på sitt nittonde levnadsår i år.
Första bilden jag har på henne är när hon är en fyraårig liten kviga. Nu har jag således följt henne i 15 år nu. Så det är en kär gammal individ.
Många kanske skulle tro att detta är en av ledarkorna eftersom hon är så gammal, men så är det faktiskt inte. Hon har skickligt undvikit konflikter och rangstrider. Hon lever ett lugnt och tryggt liv. Däremot är hon väldigt stöttande när yngre kvigor behöver kalva. Hon följer ofta med dem undan in i skogen och fungerar som stöd.
Den här gamla damen har fött tio kalvar. Det är faktiskt riktigt bra, men nu var det ett tag sedan sist. Det ska bli spännande och se om hon överraskar oss med en kalv i år. Eller om hon har pensionerat sig på heltid.
Första kalven föder hon under sitt fjärde levnadsår. Hon har fött nästan uteslutande kvigkalvar. Endast en tjurkalv har hon fått. Fem av hennes kvigor går kvar på Eriksberg som avelskor, fyra har skickats till andra uppfödare varav en som har släppts ut i det fria i Kaukasus i Ryssland.
En riktig "bragdmamma" således, men som ändå inte gör så stort väsen av sig i flocken.
Vi följer henne noga för att se till så att hon mår bra så här på sin ålders höst!
Vårkänning
Efter den torra sommaren behövde vi mycket regn för att fylla på grundvatten nivåerna och för att få igång vegetationen till de uttorkade markerna igen. Under mars månad har det regnat rejält. Det är vi tacksamma för men allt kommer nog lite för mycket på en gång. Här bland klippskrevorna i skärgården och i de leriga en gång i tiden havsvikarna, blir det blött, blött och svårt att ta sig fram. Främst för oss människor.
Nu har visenterna börjat ströva ut i markerna för att hitta den första färska spirande grönskan. Ofta hittar de detta i kanterna av kärr och dammar.
På bilden ovan, syns två ungherrar, en fjolårskalv och en tvååring, som tyckte det var läskigt att följa flocken över det kusliga vatten på väg ut till den västra udden. Det tog en bra stund innan de två kom ifatt mödrarna som stod och väntade på andra sidan.
Det är alltid lite extra spännande att få ge oss ut på en längre vandring i markerna och njuta av naturen. På lördagen kraftig dimma och på söndagen rejäl blåst när vi skulle göra årets första "Walking safari". Vinden och vattnet gör att det blir en riktig utmaning att kunna smyga närmare djuren.
Hur smyga i rätt vind mot djuren utan att fastna där det är vatten och då utan att störa djuren?
Bästa är nog att ta oss fram på höglänt mark, på åsar och berghällar och samtidigt försöka hålla koll på vinden! Fast vi får vara försiktiga så vi inte väcker något vildsvin. Suggorna kan ligga och vila med sina nyfödda kultingar i klippskrevorna. Dom behöver vi ju inte störa...
Vi fick efter bara en liten stund ögonkontakt med en stor flock kronhjortar, De är massor, säkert ett hundratal. Alla har upptäckt oss. De är alltid så vaksamma. De både ser och hör bättre än de andra djuren. Det är alltid väldigt svårt att lura dem. Och det dröjer inte länge förrän de springer iväg ifrån oss.
På nära håll smyger vi ikapp en liten grupp mufflon tackor och ta mig tusan, så springer ett litet, litet lamm med i gruppen. Det måste vara en av de först födda för i år. Det är alltid en njutning att få uppleva helt vilda djur på så här nära håll men ändå på deras villkor.
Efter nära två timmars vandring, då var vi rejält trötta, hittar vi så visentflocken. Liksom vi hade de sökt sig hit upp på de högre delarna för att ligga och idissla på lite torrare marker. Vi kommer inte så nära som vi brukar på grund av den kraftiga blåsten och kronhjortarna som oroar dem. Vi hinner i alla fall njuta av dem en liten stund innan även de vandrar iväg över bergsknallarna igen. Det är alltid en magnifik upplevelse att se visenterna i naturen.
Den trötta men nöjda gruppen leder jag så dem tillbaka till hotellet och den väntade Spa upplevelsen och femträttersmenyn i restaurangen.
MÖTA VISENTER I GAMMELSKOGEN är en fantastisk upplevelse som jag önskar fler skulle få förmånen att uppleva. På Eriksberg är det möjligt!
I veckan letade jag efter visentflocken på Eriksberg för mina ID observationer. Fann dem tillslut i två flockar på olika håll. Huvudflocken med ungdjuren hittade jag allra längst uppe i storskogen i den norra delen av naturreservatet.
Här uppe bland de höga träden i gammelskogen är det tyst och lugnt. Nästan sakralt. En och annan hackspett hörs trumma bland träden, några dovhjortar springer snabbt undan och en förgrymmad vildsvinsgalt springer fnysande iväg, när jag kommer för nära.
Visenterna höll till i tallskogen bredvid en gammal torpruin. De letar gärna efter vårens första växtlighet här på de gamla tegarna. Framför mig står 50 visenter och tittar på mig. Ett magiskt ögonblick! Vid en oförsiktig rörelse så springer de undan en bit, men till slut vänjer de sig och låter mig komma närmare och jag kan äntligen börja fotografera.
Även om jag har kommit dem nära så är det inte alltid så lätt att sortera ut de enskilda ungdjuren och kunna se vem som är vem!
Det är lättare att urskilja de olika individerna när de har blivit lite äldre.
Här tittar fram mellan trädstammarna fyra ungtjurar och tre delvis skymda fjolårskalvar.
Kalvarna som föddes 2017, som de två till vänster, har fått namn efter kända beteende forskare. I stamboken börjar alla Eriksbergs visenters namn på En med ett tillägg.
Kalven i mitten är född 2018 och är den första kalven efter en av tvillingarna. Den lite större ungtjuren till höger är född 2013 och börjar så smått att bli vuxen nu. Tre små fjolårskalvar skymtas också bland de större djuren.
På andra sidan trädet finns mamman och bevakar så allt går rätt till!
Den värdefulla ungtjuren från Avesta har anpassat sig fullständigt till det fria livet på Eriksberg. Han är i rakt nedstigande led, på fadernet, ättling till den enda Bergsvisenten från Kaukasus som räddades innan de förintades i det vilda. Så i framtiden vill vi ha många kalvar efter honom för att rädda dessa viktiga gener.
Även om det är vackert så är vädret, så här i mitten på mars riktigt kallt. När mina fingrar darrar så jag inte kan fotografera är jag tvungen att avbryta för den här gången och lämna flocken.
VINTER VISENTER
Februari kom och gick fortare än en blinkning. För en gångs skull hade vi lite snö - i alla fall ett litet tag.
När markerna är snötäckta samlas visenterna oftare kring vinterutfodringarna och därmed lättare att hitta. Så här års är målet att fotografera de enskilda individerna för mitt identitets register. Det är ett tålamodsprövande arbete men jättespännande. Varje individ läggs in i ett ID register som gör att jag lätt kan känna igen de enskilda individerna. Under året följer jag dem och dokumenterar allt de gör. Det har jag gjort i många år nu och lärt mig massor.
Idag är det de små kalvarna från 2017 som jag helst vill hitta och fotografera. Det är inte alltid lätt att hitta rätt individ. Så det gäller att vara förberedd när jag får tillfälle. Vid mild väderlek eller om det bara är det allra minsta grönt som har börjar spira så överger de utfodringsplatserna och sprider sig ut i mindre grupper över hela det väldiga området. Då är det inte alltid lätt att ta ID bilder. De små kalvarna kommer att växa fort nu och det gäller att hinna med i svängarna när de blir mer och mer självständiga från mödrarna.
I naturen börjar visenternas vinterperiod på allvar när snön lägger sig. Även i Bialowieza urskogen söker sig då visenterna till foderanläggningarna. En utfodring som har skett i mer eller mindre grand, nu i flera hundra år.
När jag sitter här i snön och njuter av visentflocken framför mig och känner doften av de mäktiga djuren kan jag inte låta bli att tänka på att det i år är hundra år sedan de näst in till utrotades från jordens yta, De sista vilda visenterna sköts där vintern 1919.
Därför känns det så mäktigt att tänka sig att arten kunde räddas i sista stund, nu hundra år efteråt. Räddningsarbetet som jag följt i hela mitt liv. Förr fanns det endast sporadiska notiser i tidningarna från den fjärran urskogen där borta på andra sidan järnridån. Ibland kom det lite forskningsrapporter. Det var svårt att följa till skillnad från idag. Nu kan vi faktiskt följa visentern i Bialowieza "on-line" via internet. Det är en fantastisk utveckling. Titta gärna in på http://www.lasy.gov.pl/en/education/european-bison-online.
Idag hittade jag faktiskt några av kalvarna från 2017 och kunde så dokumentera dem på nära håll. Får se när jag hittar dem igen.
VILKET FANTASTISKT PRIVILEGIUM
För mig är det riktigt fantastiskt att ha förmånen att få vara med och guida intresserade besökare på safari i det stora naturreservatet Eriksberg i Blekinges skärgård.
Idag den första februari på det nya året är det för ovanlighetens skull lite kallt och snö här i söder. Solen tittade fram mellan de mörka molnen när vi kom ut till havet. Då fick vi se en fantastisk syn. En stor havsörn lyfter så sakta bara en bit ifrån oss. Först då, när man ser en örn på nära håll, förstår man egentligen hur stora de är. Nästan som en kondorkänsla. Senare flög ytterligare två havsörnar över oss. Helt underbart, en upplevelse för livet.
Jag har också haft det fantastiska privilegiet att kunna göra en långtidsstudie på Eriksbergs visenter, nu under många år. Genom att föra ett identitetsregister över varje djur är det möjligt för mig att kunna följa de enskilda individernas beteenden. Har kunnat följa hur de olika grupperingarna lever vid olika årstider. Studera dominansförhållanden både bland hondjuren och tjurarna. Bokföra deras liv från det att de föds och genom livet i det stora naturreservatet.
Samtidigt som jag kan berätta spännande historier om visenternas liv för intresserade besökare när vi kör runt med safarijeepen eller vandrar till fots i den fantastiska naturen.
I år är det hundra år sedan "Katastrofen i Bialowieza", när den sista vilda visenten sköts och det fantastiska räddningsarbetet började. Den historien berättar jag gärna om.
I fredags kunde gruppen som följde med mig på safarin se, förutom örnarna, också se de övriga "Big five" djuren. Vi kom också visenterna väldigt nära och då berättade jag om årets kalvar som hade fötts här.
En fantastiskt fin utdelning på vår vintersafari här på Eriksberg.
Februari 2019, både människor och djur kämpade desperat för att överleva vintern efter första världskriget i urskogen i Bialowieza. (Foto: Alexander Bolbot Bialowieza National Park 2011).
KATASTROFEN I BIALOWIEZA
” Det tidigare förbjudna villebrådet, konungarnas
högvilt, visenterna, som i mer än 700 år hade skyddats här i skogen av
skogvaktarna. De var halvtama efter generationer av omvårdnad. De hade inte
förstånd att fly till säkrare områden för att rädda sina liv. Så blev de också
dödade en efter en när de hjälplöst vandrade omkring i cirklar, i den skog de
kände till och var vana vid att bli utfodrade i” -
så här skrev Professor Szafer efter sitt besök i
Bialowieza april 1919.
Februari 1919.
Vintern 1918/1919 hade varit svår, både människor och djur kämpar desperat för att överleva vintern i den stora urskogen i Bialowieza i den gamla tsarens Ryssland. Bristen på mat var akut. Människorna svalt. Det gamla Ryssland var i uppror. I december hade det största krig som någonsin chockat världen äntligen tagit slut. Första världskriget bröt ut den 2 september 1914. Det NYA Polen ser dagens ljus och återtar många av sina historiska områden som under lång tid hade ockuperats av Tyskland, Ryssland och Österrike. Även den berömda urskogen i Bialowiesa blev åter igen i Polsk ägo.
Mitt i detta inferno av storpolitik och närvaro av militära trupper från flera länder och ett samhälle i kaos, levde den sista resten av världens vilda population av låglandsvisenten. Här hade de haft kungligt beskydd under 700 år, men inte nu längre, konungarnas och tsarernas tid var sedan länge slut. Katastrofen är nära.
Redan i april reste Szafer igen till Bialowieza tillsammans med de två skogsspecialisterna Eugeniusz Kiernik och Jan Kloska tillbaka. De hade fått i uppdrag att undersöka skadorna på skogen och dess djurliv. De skulle naturligtvis speciellt undersöka vad som hänt med visenterna efter kriget.